Ta vara på livet, en dag kan det vara försent.

Jag har den senaste tiden upptäckt att jag och en del av mina vänner har helt olika syn på dethär med att ställa upp för varandra. Jag menar inte att rikta kritik mot någon enskild här, och OM du tar åt dig personligen så får du gärna höra av dig. Min tanke är enbart att skriva av mig och rensa tankarna lite, känner att det är lite väl mycket som snurrar just nu.

Det finns vänner och så finns det vänner. Vi har bott i denna lägenheten i 2 år och jag kan på min ena hand räkna upp antalet gånger som vissa av våra vänner varit här och besökt oss. Vi har vänner i Örebro som varit här betydligt oftare än vänner som bor närmare än så. De vänner som inte varit här mer än en, möjligvis två gånger är vänner som vi ställt upp mycket för. Vi har hjälpt dem med både det ena och det andra och med tanke på vad som är i göringen just nu (återkommer till detta i ett annat inlägg) så är det klart att man hoppas på att få lite hjälp tillbaka. Vi ställer mer än gärna upp, misstolka inte, men det är klart att man uppskattar om man får den hjälpen tillbaka. Jag är tveksam till om vi kommer få det, tyvärr.

Om vännerna inte varit här mer än 2 gånger, på 2 år, så har jag svårt att hitta förklaringen till varför de helt plötsligt skulle börja dyka upp oftare och vara till hjälp i den stundande flytten? Jag vet faktiskt inte. Jag köper argument som att vi inte har barn och är mer flexibla, att vi bor litet och att det är trångt, jag gör det. Jag har full förståelse och jag har många gånger sett till att vi träffats hos vännerna istället för här av den anledningen att de dels har barn (= svårare att flytta på sig) och dels att de bor betydligt större än vad vi gör. Men, det känns i hjärtat ändå.

Det har hänt väldigt mycket och allt kan inte vara slumpen. Det kan inte vara en tillfällighet hela tiden. För det är så himla lätt att åka bort till alla andra, men inte till oss. Jag vet att det låter som att dessa vänner ignorera oss men såfort vi kommer dit är allt guld (då slapp ju dem åka...) och vår hjälp vill de mer än gärna ha.

Men hur länge orkar man ge och ge utan att få tillbaka?

Det ska bli spännande att se vilka det är som ställer upp, på riktigt och hjälper oss inför den kommande flytten. Jag tänker inte tvinga någon, jag tänker inte fråga någon utan jag tänker låta dessa människor komma själv till oss och erbjuda sin hjälp. För som sagt, jag orkar inte ge mer.

Det tråkiga i hela kråksången är att det är nära vänner till oss och att jag verkligen uppskattar dessa människor i mitt liv. Jag syftar inte bara på vänner utan även en hel del släktingar till oss båda kan falla in under denna texten. Tyvärr.

Jag förstår inte när det blev så mycket längre TILL Uppsala än vad det är FRÅN Uppsala, vart man nu än kommer ifrån?



Det finns människor till allt.

Jag älskar mitt nya objektiv!

Om du bara visste hur mycket jag älskar dig Sofie.
Fan, jag hatar att ha dig på andra sidan jorden.
Även om jag vet att du har det bra, även om jag vet att du måste göra detta så hatar jag det något enormt. Ja, hata är ett starkt ord men försök själv beskriva känslan av att ha din bästa vän på andra sidan jorden så kommer du se att ordet hata kommer att dyka upp i ditt vokabulär också.

Jag tycker du borde komma hem, nu. Även om du kommer bosätta dig på andra sidan kusten av detta avlånga land så kommer jag iallafall att ha dig i samma land, om än 60 mil bort. Men det räcker.

Jag älskar dig och jag saknar dig. Kom hem!

TACK Anna för en super fin design! Är så himla himla nöjd!

Besök gärna Annas fina blogg, där hon bloggar om livets fina och mindre fina sidor. Massa fina inspirerande bilder på hennes hem men också på hennes två bedårande söta små pojkar.



(bild tagen från Anna's blogg)